Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. - 20.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ja, familjen Rosenhain är ibland de rikaste i
Bajern; ett af hennes gods kommer nu att tillfalla
klostret, och man skall i everldeliga tider hålla messor
på hennes dödsdag for hennes själs frälsning."
"Den anses då vara mycket illa fast?" inföll Alf
leende.
Kyrkovaktaren såg på honom med en dum min,
vände sig bort och svarade ingenting.
"Tro och öfvertro," mumlade Malkolm,
betraktande den döda, "sanning och vidskepelse, fruktan och
hopp, hvem gifver dem väl sin rätta betydelse?...
Liksom färgspelet på stengolfvet här ifrån
fönsterrutorna bero på ögats uppfattning, så bero dessa
omtvistade abstraktioner på det hjerta, som upptager
dem... Lyckliga gamla qvinna, hvars stela fingrar ännu
i döden kunna fasthålla, hvad du i lifvet trodde på, och
hvars hopp kunnat hvila på några afsjungna messor...
Ja, jordens barn äro sällast, ju mera de tillhöra jorden,
ju fastare hon håller oss tryckt intill sig, och ju mindre
den fängslade anden kan höja sig deröfver, ty ju längre
kedjan är, desto tyngre är den, ju högre själen flyger,
desto smärtsammare känna vi oss skilda både ifrån
himmel och jord... Vi hafva förlorat fotfästet på
jorden, utan att kunna hinna himlen," tillade han
halft för sig sjelf med denna melankoliska blick, som
gjorde hans ögon så vackra, under det han stack sin
arm under Alfs och lemnade kyrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
