Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den mogna kastaniens skal, ett hår så svart som
kajornas fjedrar der uppe i fästningstornet och ögon
mer qvicka och gnistrande än lysmaskarne på
hasselbuskarnes blad bredvid honom.
Han var klädd i ett par alldeles för korta och
för trånga rödrandiga byxor, som temligen snedt och
ofullständigt uppehöllos af ett enda eldrödt hängsle,
som lyste bjert i månskenet emot den hvita, temligen
rena skjortan, som för öfrigt utgjorde hela hans kostym,
utom en liten besynnerlig, toppig svart mössa, som
hängde i nacken öfver hans långa lockar, på ett
oförklarligt sätt trotsande tyngdlagens bud.
Den andra, som tycktes vara fyrtio år hade en
svart bredskyggig hatt, neddragen öfver pannan, och
en kort rund kappa öfver axlarne, som endast lemnade
hans smala ben i snygga bruna damasker och hans
platta fötter, i skor med stålspännen, synliga.
Gossen hade redan hoppat ned i rännilen, som
flöt framför dem, och gick några steg framåt, plaskande
i vattnet med sina bara välformade fötter, under det
han väntade, att hans följeslagare skulle klifva öfver
upp på vägen.
Denne hade emellertid stannat, liksom obeslutsam,
mellan buskarne, hvarifrån de framkommit. Han såg
sig omkring, generad, som det tycktes, af månljusets
klarhet, ty han tog ännu ett steg baklänges, slog upp
kappan, liksom han fannit den för varm i den ljumma
sommarnatten, och aftog sin hatt, inom hvars foder
han tycktes söka efter något, som han der hade
förvaradt.
Månen sken nu emellertid på hans bara hufvud
och upplyste de originella dragen af den förmenta
juden, som för några timmar sedan så lyckligt
undkommit Alfs inqvisitoriska förhör.
Han hade äfven nu, liksom då Alf såg honom i
Frankerskogen, en min af bekymmersamt allvar, som
likväl icke öfverensstämde med den irrande och listiga
blicken i hans ögon. Man skulle kunna säga, att detta
ansigtes egentliga fulhet bestod i dess stridande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
