Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
troligt, att någon skulle komma dit, minst vid denna
timme, och i judens ansigte läste man hans misströstan.
"Ni svarar icke, och ni bör likväl kunna se, att
jag icke skämtar," återtog Alf, som släpade honom
med sig ifrån vattnet och längre in mellan alarne, der
ingen skulle kunna upptäcka dem.
"Nå väl, jag skall säga er allt," hviskade juden,
som knappt kunde hörbart uttala dessa ord, "men ni
qväfver mig ju! Huru skall jag kunna tala?"
"Se så, tala nu, men skynda er! Om jag hör
någon komma, innan jag känner hemligheten af er
infernaliska makt, så drar jag till snaran om er hals
och lemnar er här," sade Alf, som, med halsdukens
båda ändar lindade omkring handlofven, hade stält sig
tvärs öfver den af skrämsel nästan halfdöda juden,
hvilken, nu bragt till det yttersta och utan hopp om
räddning, reste sig upp på armbågen och hviskade
något i hans öra.
Intet löf rörde sig, intet ljud hördes i den lugna
och stilla luften, och likväl skulle äfven det skarpaste
öra i grannskapet icke kunnat uppfatta ett ord af den
lilla mannens aftvungna bekännelse.
Alf ryckte emellertid till vid hans första ord, som
om det varit ett pistolskott, man afskjutit tätt vid hans
öra, och rodnaden kom och försvann på hans kind,
under det han lyssnade med en så liflig
uppmärksamhet och förvåning, att juden tycktes ännu en gång
kunnat undkomma. Han gjorde det likväl icke denna
gång, han fortfor att tyst och ifrigt hviska i Alfs öra
och då han ändtligen slutat sin bekännelse, ifall det
verkligen var någon, lossade Alf halsduken, och sedan
de båda vexlat några ord, i all vänskaplighet som det
tycktes, skildes de åt.
Hela denna scen hade icke upptagit flera
minuter, än att solen, som, då Alf gick ned till källan,
endast färgade den yttersta spetsen af fästningstornets
spira, nu, då han vände tillbaka, hunnit öfver skogen
och med sina första blodröda strålar öfvergöt hela
den gamla grå stenmassan der uppe på höjden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
