Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
En rättegång för sextio år sedan.
- 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tyvärr måste vi lemna den poetiska illusionen
om kärlekens enda heliga odelbarhet liksom alla andra
illusioner, och hoppas på att återfinna idealet derför,
då kärleken icke mera är i fara att förblandas med
sinligheten, då själen skakat det sista stoftkornet af
sina glänsande vingar.
Då man är ung, så föregår så ofantligt mycket
inom oss, som vi hvarken hafva tid eller håg att hålla
reda på, och det är derföre mer än troligt, att Astley,
der han helt långsamt och tankfullt vandrade framåt
Londons dammiga gator, icke alltför noggrant sökte
definiera den känsla, som förde honom till den tjusande
Arabella. Hvem vet, om icke Harveys ord denna qväll,
sagda i den välmenande afsigten att hejda hans känsla,
i stället stegrade den långt mer, än alla den sköna
qvinnans magnetiska blickar, ty kärleken är stundom
ingenting annat än en korsar på lifvets haf, som sällan
har sina papper i ordning och seglar med alla möjliga
flaggor; och den hederlige kaptenens tvifvel om hans
framgång hade i detta ögonblick kommit den lättretlige
unge mannen, att hissa fåfängans och den sårade
stolthetens vimpel i topp, och det var svårt att säga, om
icke denna var den sannskyldiga.
Der borta vid villan, som han nyss lemnat, satt
emellertid Arabella ännu qvar under syrénhäcken i
trädgården.
Hennes händer voro sammanknäppta öfver knäet,
hennes hufvud nedsänkt, och på kinden syntes ännu
spår af halftorkade tårar.
Hon hörde hofslagen af de främmandes hästar,
hon hörde deras muntra skratt, deras utbytta
afskedshelsningar med hennes mor, och såg de ridande skymta
förbi genom löfven, och det tycktes, som om ett rop
ville bana sig väg öfver hennes halföppna läppar. Hon
reste sig upp, sträckte armarna en sekund åt det håll,
der de försvunnit, och såg sig sedan omkring liksom
rädd att vara observerad vid sin egen alldeles
oväntade och omotiverade rörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
