Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var helt nära horisonten, kastade ännu några klara
strålar öfver fästningen framför dem och upplyste med
sitt sken en ensam mörk figur, som satt på den lilla
torfbänken, der de båda vännema så ofta hvilat i
solnedgången.
Alf drog ett djupt andetag vid dess åsyn, men
det var svårt att af hans utseende veta, om det var
af tillfredsställelse eller obehag, och Malkolm stannade
ovilkorligt ett ögonblick, för att återhemta andan efter
uppstigandet för den branta vallen.
De voro nu endast ett par steg ifrån bänken,
men den mystiska figuren satt ännu orörlig; skuggade
af fästningsmuren försvunne dess konturer oredigt mot
murens bakgrund, och lemnade ingen aning om denna
varelses verkliga utseende.
Alf och Malkolm sågo tvekande på hvarandra,
och bådas blekhet och sinnesrörelse var lika stor, ehuru
af olika anledningar, ingendera yttrade ett ord; till
denna grad kan en enda länge närd föreställning verka
enerverande, beherrska vår själ och förlama vårt
omdöme och vår verkliga kraft.
Alf strök handen öfver pannan för att bortjaga
den svaghet han kände, drog sin vän med sig och i
nästa sekund voro de tätt invid denna figur, som
liknade en stenbild, fäst vid muren, och stannade
framför densamma, i det Malkolm, som fåfängt sökte
upptäcka dess ansigte och egentliga skepnad, sade
långsamt, framräckande sin hand:
"Är det ni som kallat mig hit och som återgifvit
mig denna ring?"
"Ja, Malkolm, det är jag, som burit den på mitt
finger i tvenne år," sade en ljuf och sorgsen röst,
som kom Malkolm att studsa. Den långa svarta kappan,
hvari hon varit insvept, föll ned till hennes fötter,
och — Sara stod framför dem.
Malkolm uppgaf ett rop af öfverraskning, och Alf
vände sig bort, läggande handen öfver ögonen för att
icke se, huru skönt hennes ansigte var, lysande af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
