Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Doktorns ed.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODEBNA TYPER.
Ehvald omfamnade hastigt sin hustru, utan att
antaga hennes invändningar för annat än barnslig
blyghet och misshumör för tillfället; och dagen derpå
anlände verkligen den ganska hyggliga frun och den
muntra fröken, som, inställsam och verkligt behaglig,
då hon så ville, lätt hittade på en förevändning att
stanna en vecka eller åtminstone ett par dagar.
Moralisterna påstå, att kärleken kan icke finnas
utan ttkstämmighet och aktning, de bättre och tenden-
tiösa romanerna säga till och med detsamma, men
olyckligtvis har verkligheten annat att förtälja; den
visar ofta, att den mest envisa, mest trogna och upp-
offrande böjelsen i en qvinnas hjerta, just är för ett
fullkomligt ovärdigt föremål.
Elisabeth älskade sin man, oaktadt hon hvarken
i hans hjerta eller i hans tänkesätt fann den ringaste
sympati.
Då man älskat, är man alltid en pultron, en
osjelfständig stackare inför det älskade föremålet, man
må för öfrigt vara utrustad med huru mycket förstånd,
omdöme och kraft som helst, och i den unga hustruns
kärlek låg förklaringen öfver hennes rädda och und-
fallande sätt, med afseende på den påtrugade säll-
skapsdamen.
Elisabeths mor, den fullkomliga kammarrådinnan,
hade ändtligen sedan några veckor hedrat sin mågs
hus med sin närvaro.
Bet är nu en afton, som man händelsevis finner
sig utan sällskap, och har derför på den gamla fruns
begäran arrangerat ett spelbord, hvaromkrinf de trenne
fruntimren och herr Katzenmilch äro församlade.
Kloekan är åtta, stjernorna gnistra på himlen,
och ehuru vinterkvällen är temligen ljus kan man
Mkväl ifrån stora byggningen icke upptäcka den lilla
stugan nere i trädgården, der den ensamma qvinnan
sitter vid sin lampa i det torftiga rummet.
Man ser icke ens en ljusglimt derifrån, och det
är först, om man trotsat de djupa snödrifvorna, som
lagt sig omkring kojans väggar och gått ända intill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
