Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Den gamla pulpeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
HODEBNA TYPEK.
Hon, som med sansen af ven återfått sin fulla
omdömesförmåga, påminde sig nu Annettes hastiga oqh:
besynnerliga insomnande, sitt eget dvallika tillstånd *
och att vattnet, som hon nyss druckit haft en ovanlig,
smak, och fann i hela detta hemlighetsfulla uppträde <
en fullkomlig bekräftelse på tvetydigheten af sin till-
ärnade brudgums karakter.
H vad var emellertid afsigten med de båda männens
nattliga besök? Hermina kunde icke göra sig någon
föreställning der om, och följde med stela och förskrämda
blickar alla deras rörelser.
Nu utsträckte Janzén handen för att draga undan
sänggardinen, och Poppelqyist hviskade sakta:
"Är du riktigt säker, att hon sof ver så hårdt,
att vi kunna bära henne utför trappan?"
"Hon vaknar icke förr, än fartyget är afgånget^
och då skall hon trösta sig," svarade Janzén lika tyst.
"Men tänk likväl, om hon skulle ställa till någöi
bråk?..."
"Bry dig icke derom; om jag blott fått henne
med mig ur rummet, så skall hon inse, att hon måste
tiga för att icke väcka skandal . .."
"Det är då i alla fall särdeles eget, att en äkta
man skall behöfva enlevera sin egen hustru .. . Ah,
se så, nu slocknade lampan," tillade Poppelqvist, i det-
samma den förskräckta Hermina, som nu begrep, att ;
Janzén, trött vid hennes uppskof, ämnade bortföra v
henne på detta sätt, blåste ut’lampan för att hindra
honom att genast märka sitt misstag.
"Så mycket bättre, låt oss blott vara försigtiga,"
svarade Janzén som nu lyfte upp sängen, der den sof- J
vande Annette låg orörlig, och förde den med Poppel-
qvists biträde varsamt ur rummet.
Det kalla vinddraget ifrån förstugan bevisade Her*; |
mina, att man öppnat denna dörr, och ehuru mörkret,
hindrade henne att se något, förstod hon, att man
hastigt burit Annette utför trappan, alltjemt i den
öfvertygelsen, att det var hon sjelf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
