Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hedda gick stum och lydig att uträtta sitt
uppdrag, kistan blef nedtagen och den gamle prosten
högtidligt svept i kappa och krage, med en bibel i
den ena handen och en citron i den andra, och åtta
dagar derefter samlades slägtingar och vänner för
att fira hans begrafning i prestgården.
Hvarken mat eller vin, eller tal och prester
saknades; Skånes hela kleresi var samladt, tryckta
verser, omgifna af breda svarta kanter och skrifna
af sjelfve Esaias Tegnér, upplästes — de kunna ännu
beundras i dennes nyss utgifna "Efterlemnade skrifter"
— och mamsell Petronella hade samvetsgrant
iakttagit allt, för att hedra sin brors minne.
Hon hade anstält ett verkligt blodbad bland
kalfvar, kalkoner och gäss; bakat "gastkringlor" med
korinter och saffran, så stora som bagarskyltar och
tårtor som utgjorde mästerstycken och blefvo
förebilder i långliga tider; utmattad af hushållsbestyr,
nattvak och verklig sorg, satt hon nu ändtligen i
snibbhufva och dok, midt i den med hvita dukar
öfverklädda förmakssoffan, tillfreds och nöjd i sin
fromma själ med det lyckade resultatet af sina
ansträngningar att på detta sätt visa sin kärlek och
vördnad för den döde.
Efter den ståtliga begrafningen inträdde en tid
af stillhet och lugn, som slutligen afbröts genom den
påkostande flyttningen ifrån prestgården, hvilken de
båda fruntimmerna så länge ansett för ett hem.
Hur oskönt och föga behagligt detta ställe än i
verkligheten var, gick likväl mamsell Petronella med
tårar i ögonen ifrån visthuset till blekplanen, ifrån
trädgården till hönshuset och flygelbyggningarna, och
hennes hjerta svälde af rörelse och sorg vid den
gamla bandhundens tjut bredvid hans koja och den
sista blicken på den rostiga jernflöjeln, som i nära
fyrtio år gnisslat öfver hennes hufvud, som bar
hennes brors namn och hvarpå hans blickar hvarje
dag hvilat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
