Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hawerfield teg och tycktes intagen af sina egna
funderingar, och doktorn tillade:
"Englischerhof ligger helt nära kursalen, jag har
icke långt att gå för att träffa henne; men jag vet
icke, hvarför detta möte oroar mig."
"Jag skall gå i ditt ställe," inföll Hawerfield
hastigt på skämt. "Jag vill väl en gång se den der
besynnerliga guvernanten, som skrifver så
egendomliga bref."
"Nå, denna önskan måtte du snart kunna få
uppfyld, då hon vistas så nära oss och alls icke tycks
vilja dölja sig ... Men gif mig brefvet, klockan är
snart sex, jag måste kläda om mig," sade Stjerne,
som var varm och dammig efter en lång promenad.
Ju mera han tänkte på denna skrifvelse ifrån
den engelska guvernanten, desto mera sammandrog
sig hans hjerta af en sällsam ångest; han kunde icke
fatta någon föreställning om dess orsak, men det var
tydligt, att den hade afseende på Roxane, denna lilla
förtjusande varelse, i hvars glada strålande ögon han
sett en hel himmel öppnad, hvari han icke ens vågat
blicka in, af fruktan att antingen förtrollas deraf
eller täras af en ständig saknad.
Stjernes skaplynne och tänkesätt gjorde honom
yngre till sinne och hjerta än till år, han förblef i
detta afseende beständigt efter sin tid, och ehuru
han redan tvänne gånger genom kärleken råkat illa
ut, hade han likväl icke kunnat vakta sitt hjerta
från att älska ännu en tredje; ty det är endast ett
mycket sällsynt undantagsfall, om äfven det
ädlaste manliga hjerta kan åtnöjas med ett enda
föremål för sina känslor eller till sin död bevara minne
af en enda kärlek.
Det var icke den svärmande poetiska dyrkan,
han egnat den vackra Sara, som sedan blef hans
hans hustru, icke den häftiga, tanklösa lidelse,
hvilken Mylitta väckt, men det var en ljuf, melankolisk
ömhet, som fylde hans hjerta med en ren, nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
