Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Du lofvar ständigt, men hur länge tänker du
att jag nöjer mig dermed?"
"Se så, släpp mig, hör du! Det är just för
Mylittas skull jag måste skynda ... det är hon, som är
i fara. Om Stjerne träffar henne förr än jag, är hon
troligen förlorad."
Daniel släppte sin tvetydige fosterfars arm och
mumlade:
"Jag behöfver icke längre gå som ett får och
vänta på att han säger mig, hvar hon finns; ty om
jag icke förlorat allt minne och förstånd, så var det
just henne, jag såg der uppe i fönstret. Så sannt
jag lefver! Det måste vara hon; hon finns i detta hus."
Han fortsatte sin väg helt långsamt, under det
att Hiram Thurn gick att genast knacka på Annettes
dörr och blef insläppt till hennes matmor.
Mylitta satt vid det öppna fönstret, tillbakalutad
i en länstol af flätad rotting, bredvid henne stod en
korg med utsökta blommor på ett litet bord, hvilket,
liksom rummets öfriga möbler, var lackeradt i hvitt,
och hennes egen späda, luftiga gestalt hade i detta
ögonblick den till färg och anordning mest passande
omgifning; hela den tafla, hvars medelpunkt och
hufvudfigur hon var, egde denna milda, mjuka och ljusa
ton, som likna molnens färgnyanser en sommardag och
som man stundom ser på gamla, förträffliga
aqvarellmålningar.
Hennes ljusa hår, hvars fina krusor föllo ned
öfver pannan och halsen, skiftade i guld och grågrönt,
då solstrålarne föllo derpå; hon bar, liksom alla
fruntimmer den tiden, en hvit, mycket urringad, klädning,
hvars korta kjol lemnade hennes små fötter synliga,
och hvars breda halsfräs af dyrbara spetsar i stället
att baktill vara uppstående, som modet fordrade, hade
fallit ned och låg något oredigt och skrynkligt öfver
de mjuka, hvita axlarne, och om baron Fredrik i
detta ögonblick kunnat se henne, skulle han troligen,
hur egennyttig och föga känslig han än var, hafva
glömt de millioner, han trodde henne ega, och ansett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
