Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 29.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Markisinnan, som både fruktade och hatade sin
svägerska såsom sin lefnads stora motgång och olycka,
kände sig likväl i detta ögonblick mer illa till mods
öfver hennes oförklarliga uteblifvande, än om hon
haft henne bredvid sig, färdig att bestrida henne
hälften af det arf, hvarpå hon i hela sin lefnad tänkt
och hoppats, ty i det hundrade gånger genomtänkta
programmet för denna dag och den scen, hvari de
båda borde uppträda, hade ju Mylitta hufvudrolen.
Visaren på det gamla vägguret, i dess klumpiga
hoptimrade fodral midt för henne, skred fram allt
mera; notarien hade på bordet framför pastor
Zwinger, hvilken skulle uppläsa testamentet, framsatt det
lilla skrin, som han medfört och som skulle innesluta
det vigtiga appendix, hvaraf arfvet berodde, men
arftagerskan hördes ännu icke af.
Skulle detta dröjsmål betyda fru Sarassins lycka
eller hennes ruin? Upprörd, såsom hon aldrig förr
varit det, kände hon sig nära att svimma, då klockan
ändtligen slog sitt första slag till den tolfte timmen
och dörrarne ännu alltjemt voro slutna.
Det var ett gammalt spelur, som med långsam
högtidlighet utförde en riturnell för hvarje qvart, och
innan de fyra stanserna hunnit upprepas, var den
stackars markisinnan nästan mer död än lefvande, ty
väntan på dödsdomen är kanske grymmare än
döden sjelf.
Det ena timslaget efter det andra förklingade
slutligen ... Mylittas rätt hängde nu på en sekund,
ett andetag ... ännu ett, och tolfslaget som
begränsade den bestämda tiden af natt och år — var fullt.
Hennes talan och rätt var förlorad ... det var
fru Sarassin, som tycktes ha segrat, och testamentet
skulle nu uppläsas.
Två eller tre minuter hade ännu förgått; alla
öron lyssnade, alla ögon voro riktade mot dörren,
man kunde icke fatta underverket af en dylik
försummelse och väntade en scen af uppskakande effekt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
