Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slarf, de brister och de olyckor, som barn och jungfrur
under åratal lyckats öfverskyla och smussla undan,
de framstå då i hela sin bedröfliga nakenhet.
Huru många spräckta rutor, haltande bord, förderfvade
lås och försvunna nycklar fordra icke då sin odisputabla
ersättning, lika påkostande för husbondens kassa
som för matmodrens humör.
I den så kallade salongen står fru Tullboms äldsta
dotter, den tjuguåriga Marina, uppstigen på en
trappstege för att fästa en duk öfver den ensliga
ljuskronan, som ännu hänger qvar i det tomma rummet;
när den unga flickan med armarne öfver hufvudet
sträcker sig framåt, skulle äfven den strängaste granskare
haft skäl att finna hennes växt smidig och vacker,
hennes mjuka ljusa hårflätor, som falla ned åt
ryggen, af en gläns och tyngd, som var beundransvärd,
och hennes friska, ännu barnsliga ansigte täckt
och behagligt.
Fru Tullbom sjelf var en liten blek och mager
qvinna om fyrtio år, som kanhända någon gång sett
bra ut, men som nu för längesedan förlorat all
pretention på att vara annat, än något slags förnuftig
och ändamålsenlig "barnauppfostrings- och hushållsmaskin".
Hon hade tidigt gift sig af kärlek, alltid
lefvat i knappa och bekymmersamma omständigheter
och haft tio barn, hvaraf likväl endast sju lefde; men
denna siffra är i alla fall hög för en fattig revisor,
trots alla herr Carl Anders Larssons i Maspelösa
föreställningar om tjenstemännens vällefnad och lyckliga
ställning.
Den stackars frun satte sig nu för ett ögonblick
uttröttad ned på en säck med sängkläder, midt emellan
en knippa hopbundna eldgafflar och en korg med tomma
medikamentsflaskor; hon satt der likt "Marius, som
grät på Kartagos ruiner", och stirrade tankfull ut
genom den öppna dörren till köket, der villervallan
och förstörelsen tycktes hafva nått sin höjd bland
krukor och ämbar, damviskor, stekpannor, kläder och
matvaror, som i förvirring betäckte golfvet, och der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
