Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitel 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åt sin egen qvickhet herr Schminkel, och sökte förmå
Marina att komma in i rummet, i det han antog en
min och hållning, som skulle härma Don Juans, då
han för Zerlina ur menuetten.
"Jag ser, att jag helt och hållet har misstagit
mig. Var så god och låt mig gå," återtog Marina
högt och nära att af förskräckelse och harm utbrista
i tårar, ehuru hon låtsade ett lugn och en säkerhet,
som likväl i detta ögonblick voro helt och hållet
förspilda på de halfrusiga herrarne, hvilka i sjelfva
verket kanske icke ämnade förolämpa henne, men hvilkas
"glada" sinnesstämning och dåliga ton gjorde den unga
flickan förfärad.
"Jack per ju fruntimret pare warte eine
momangl ... Jack skall strax schware ... Sitt ned! ...
pare eine momang ... disse herrar äre mine vänner.
Låt oss stille oss! Vi ska noch komme öfverens ..."
"Ja, vaserra tri! Vi ska noch komma om sams!"
upprepade herr Petterqvist, härmande sin tyske vän,
och steg upp för att med denne förena sin vältalighet.
De andra båda utbrusto i skratt vid den lille
tyskens ömma blickar och fåfänga bemödanden, och
då han, eggad eller retad deraf, fattade Marina om
lifvet med andra armen, uppgaf den unga flickan i
sin förskräckelse ett verkligt nödrop.
I samma ögonblick kastades dörren bredvid i
korridoren med häftighet upp, och en något ovanligt klädd
herre kom ut.
Utan att säga ett ord grep denne herr Schminkel
vid axeln och gaf honom en kraftig stöt, som kastade
den lille handelsexpediten, hvilken dessutom var något
ostadig på benen, rakt i famnen på hans ännu
vingligare vän herr Petterqvist.
Den främmande slog sedan igen dörren, hvars
nyckel han omvred, och utan att gifva akt på det
buller och de svordomar, som de båda herrarnes
våldsamma och oväntade omfamning derinne förorsakade,
sade han till Marina med tvär och befallande röst:
"Tag min arm! Ni tyckes behöfva det."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
