Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Långt ifrån att känna någon bitter eller
melankolisk känsla vid åsynen af alla dessa saker — samlade
ifrån tusen skilda håll, oftast representerande en hel
familjs ruin och olycka, kanhända dess sista dyrbarhet,
med smärta utbytt emot en lumpen summa för att
ännu några dagar afhålla hungern — kände dessa
båda qvinnor en ständigt fortsatt njutning vid
erinringen af den goda tur, som för en då ringa penning
gjort dem till egarinnor deraf.
Detta var omellertid visst icke något bevis på
deras dåliga karakter eller hårda hjerta, det var
endast det medfödda, nationella och öfvervägande
handelssinnet, som gjorde sig gällande, och de gingo nu
här i detta afseende kalla och obevekliga "som ödets
gudinnor på vakt" öfver de spridda lemningarna af
andras välstånd och lycka.
"Nå, Judith," sade Deborah, som skulle vara yngst,
men som i intet yttre afseende skilde sig ifrån sin
syster, ty båda hade lika stora nedhängande och långa
näsor, lika dammiga, friserade hårlockar, lika sneda
och gula tänder, lika ovanligt långa armar, breda
skuldror och kullriga ryggar. — "Nå, Judith, nu kan du
ju berätta mig, hvad Ruben förtrodde dig, innan
han dog."
"Ja, det skall jag göra ... det var egentligen icke
något förtroende, ty dertill hade han ingen tid; det
var endast en hänvisning och en begäran till oss båda,
som han lade på våra hjertan och som jag vet, att
du så väl som jag vill uppfylla."
"Om det är oss möjligt, och så vidt det kan ske
genom penningar och ospard möda, så har han väl
icke förgäfves kommit till oss," svarade Deborah och
sköt den rankiga gamla länstolen, der stoppningen
öfverallt framstack genom det trasiga tyget, närmare
sin syster, "ja, det är just derpå det beror, förmodar
jag ... Ruben har samlat ganska stora rikedomar, de
äro väl och säkert placerade, men första grunden
dertill var det der olyckliga och vådliga företaget, som
för tjugufem år sedan höll på att blifva honom så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
