Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Med strömmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cantarell och pekade på ett rankigt bord, bakom
hvilket var placerad en mycket maläten ländstol,
egentligen inlemnad för att undergå någon reningsprocess hos
fru Cantarell, men som nu fick tjenstgöra såsom tribun
åt hennes litterära vän vid det föredrag, som denna
ämnade hålla. "Kom ihåg, att du icke läser för
för länge ..."
"Läser ... Jag läser icke alls ... Jag talar ...
förstår du icke det," afbröt Neptunia föraktligt.
"Nå, det kan komma på ett ut ... Jag vet, att
jag blir så sömnig i alla fall ... Men vi få sedan roa
oss med att prata litet trefligt. Och så har jag
bjudit fotografen här uppe på vinden."
"En herre! Det gillar jag icke ... Gideon får ju
icke ens vara med, om jag skall utveckla hela min
framtidsdröm."
"Ja, men jag har mina skäl och orsaker, ser du,
att bjuda herr Soloväder ... han har fotograferat mig
för intet, och jag har kokat krollspinten i hans gamla
soffa, så att den är som ny ... Vi äro goda vänner,
och han ser dessutom ut som en karl och säger aldrig
ett ord, det vill jag ansvara för."
"Men du vet, att jag af princip icke tål det
manliga elementet ..."
"Ja visst; men han har icke något element alls,
det vet jag bestämdt ... Han är för öfrigt tyst och flitig
som en mullvad och sköter sig rätt bra ... Hela hans
möblemang är kontant betaldt ..."
"Nå, låt gå då ... Men må han icke komma fram
med några anmärkningar ..."
"Det kan aldrig komma i fråga; han hör icke på
hvad du säger ... O! du min skapare! Nu slog du ned
brickan med tallriken," utropade fru Cantarell,
afbrytande med förskräckelse, då alla smörgåsarne föllo på
golfvet, i det att Neptunia ryckte ned en klädning
från väggen.
"Ack så dumt! ... Hvarför låter du också brickan
stå qvar här, som är så trångt ... Jag måste ju kläda
mig, klockan är sex ..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
