Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Den preussiske grenadieren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En dylik prydnad skulle säkert vara omöjlig på
en offentlig plats i Sverige, der yttre skicklighet och
aktning för allmän trefnad just icke höra till dygderna.
Vi hade förvånats öfver det romantiska
utseendet af kantonens cellfängelse, som ofvanför staden på
bergsluttningen, inbäddadt i murgröna och med den
herligaste utsigt öfver sjön och Alperna på andra sidan,
icke framkallade den minsta tanke på brott och straff,
fångkost och tvångsarbete, utan snarare på
riddarsagornas vackra fröknar, troubadurer och serenader.
Då man fortsätter vägen der förbi åt öster,
kommer man först till det gamla slottet, hvars äldsta del
qvarstår sedan tiohundratalet, men hvars tjocka murar,
med små fönster och besynnerliga vinklar och torn,
tyckas kunna stå i evighet; dess årtal, vapensköldar
och bilder af sten äro dock så nötta af regn och vind
under fem sekler, att de nästan äro otydliga under
möglet och mossan, som betäcka dem.
Strax bredvid ligger Neuchâtels Eglise de
Nôtre-Dame.
Bland alla gamla, mörka och spöklika katolska
kyrkor jag sett har ingen gjort ett så dystert och eget
intryck på mig som denna.
Den ligger omgifven af ofantliga valnötsträd och
lindar, hvars täta löfmassor öka skymningen der inne
och hvars murkna skröpliga stammar på flere ställen
äro lappade med bräder, murbruk eller bleckplåt, men
hvars vidsträckta grenar och friska löf ännu grönska,
frodas och lemna svalka liksom för hundra år sedan.
Jag hade länge suttit på en bänk der i skuggan,
uttröttad af en lång promenad, och såg just med
förvåning och tillfredsställelse den möda och omsorg,
hvarmed några arbetare, uppstigna i det gamla trädet öfver
mitt hufvud, sökte att åter sammanfoga och med
jernband fästa tvenne stora frånfläkta grenar, hvilkas
förlust skulle hafva vanstält det vackra åldriga trädet
och påskyndat dess död.
Ändtligen var jernbandet sammannitadt, den ihåliga
stammen fyld med lera, stöttorna borttagna, och
karlarne gingo sin väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
