- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Åttonde delen. Hvardagslif. - Gröna blad. /
353

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Vid Beau-Rivage.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

brefvet, som hon nu för, all säkerhets skull bar i
handen, inlindadt i sin näsduk.

Vi skildes åt som gamla vänner.

*



Det går så lätt, att blifva bekant med
sydländingarne; kanhända derför, att deras vänskap och hela
deras karakter i allmänhet är så ytlig och af en så
naiv sjelfbelåtenhet; de hafva så liten förmåga af
och fordran på någon djupare och pålitligare känsla,
men så mycket mera på allmän artighet och välvilja;
likasom de tyckas helt och hållet sakna den skygga
stolthet och finkänsla, hvilken kommer engelsmän och
svenskar att så noggrant söka dölja sina innersta
känslor och endast inför förtroliga vänner vidröra sina
familjeförhållanden.

Den hederliga gumman fann det mycket naturligt
att gifva en främling, som hon sett i några minuter,
del af sina angelägenheter och satte icke i fråga, att
denne kunde vara annat än lika intresserad deraf som
hon sjelf.

Jag var också intresserad, icke så mycket af
hennes sons, bomullsspinnarens i Nantes, befinnande, som
icke mera af ett hemligt begär att komma underfund
med hvad det kunde vara, som frapperat mig hos
henne sjelf.

När allt kom omkring, var det kanhända
någonting mycket underordnadt och likgiltigt, ty jag hade
förr erfarit, huru detta "döda minne" vid det slutliga
igenkännandet stundom reducerat sig till en nästan
löjlig småsak.

Klockan var nu sex på eftermiddagen; jag hade
icke ätit någon frukost och kände mig ganska hungrig;
det var derför tid att begifva sig hem till hotellet,
der dinern serverades klockan sju.

Vid middagsbordet, der jag hade min plats
bredvid den gamle grå engelsmannen, som aldrig brukade
öppna sin mun till annat än att begära de dyraste
viner som fanns och sedan för att göra föraktliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:51:10 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/8/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free