- Project Runeberg -  Samlade berättelser av Claude Gerard / Nionde delen. /
440

(1872-1882) [MARC] Author: Aurora Ljungstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -

Prof.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

440

kanske sextio år med mjölkhvit hy, stora, mörka, något
utstående ögon, med tjocka, halfslutna ögonlock oeh
gråfriserade lockar under den stora svarta spetssjalen,
hvars öfversta snibb var lagd öfver hufvudet och
nedföll på pannan.

Det var brukspatronens mor, friherrinnan von T.,
som, sjelf rik och högättad, af kärlek gift sig emot
sin familjs önskan med en simpel adelsman, den ännu
rikare brukspatron von T. Wolmars far.

Hon gick fram till bordet, der Wolmar
vördnadsfullt väntade att hon skulle taga plats, innan han sjelf
satte sig, nickade småleende åt honom och började att
tillaga théet.

Sonens blekhet och tystnad tycktes frappera henne;
hon betraktade honom ett par sekunder med oro och
såg att han endast ritade med gaffeln på tallriken
utan att äta, men hon gjorde ingen anmärkning derom,
ty betjenten stod innanför dörren och friherrinnan
lefde, likasom så många husmödrar och husbönder, i
den föreställningen att tjenare aldrig ana eller veta
något annat, än hvad man säger eller gör i dess
närvaro.

Hon hade nu druckit sitt the och steg upp. Alla
dessa assietter på det omsorgsfullt serverade bordet
buros ut igen utan att hafva blifvit rörda, och
Wolmar ledsagade efter gammal vana tyst och mekaniskt
sin mor till det lilla kabinett, der friherrinnan
brukade tillbringa sina aftnar.

\ Han bugade sig och sade godnatt, men modern
lade sakta sin magra, hvita hand på hans arm och
sade med ömhet:

— Om du icke är trött eller mår illa Wolmar,
så stanna qvar en stund hos mig.

— Yisst är jag trött . . . dödligt trött, och
tycker mig också må mycket illa, men detta illamående
peji denna, trötthet förvärras icke om jag dröjer , . f

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:51:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungste/9/0442.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free