Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
Prof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455
icke genast mod att förvissa sig om tillvaron afdetta
fruktansvärda träben, hvarom föreställningen i långa
månader pinat honom.
Ändtligen smögo sig hans rädda blickar ut efter
denna välformade gestalt och han såg — han trodde
icke sina egna ögon —, han såg det ju tydligt, det
var ingen villa, han såg — två små fötter på pallen.
I detsamma vaknade Otilia hastigt vid att
Wol-mar, nästan med ett anskri, ropade hennes namn.
Hon öppnade ögonen och såg honom, med
feberglöd på pannan och med ett uttryck af den högsta
bestörtning, sitta upprätt i sängen och, skuggande
ögonen med handen, stirra på henne, som om han nu
först uppfattat hennes närvaro.
Fruktande ett återfall af yrsel skyndade hon fram
och böjde sig öfver honom, lätt och mjukt som förr,
men han fattade tag i hennes klädning med ett slags
vild beslutsamhet och mumlade:
— Träbenet . . . träbenet ...
— Ah . . . Tänk icke mera derpå! ... —
utropade Otilia rodnande och med tårar i ögonen. —
Träbenet har aldrig funnits, annat än i din inbillning . . .
Det var blott ett prof, på hvilket jag, dåraktiga,
ville sätta din kärlek . . . Förlåt mig! . . . jag vet
nu, att jag fordrade en orimlighet- . . .
Wolmar föll tillbaka på kudden och lade handen
öfver pannan, utan att kunna framföra ett enda ord.
— Du förlåter mig ju? — tillade hon ömt,
läggande sitt hufvud emot hans bröst. — Jag förstår nu,
att jag begärde, hvad en man icke förmår att gifva,
och hvad som kanske icke ens skulle hafva gjort mig
lycklig . . . din läkare, min onkel, har tillräckligt
förebrått mig, och jag har lidit så mycket vid
öfvertygelsen, att din kärlek flydde för mitt förmenta träben .. .
— Nej, Otilia — sade Wolmar al varsamt — den
flydde ej, den växte snarare . . . men ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
