Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Gunila-dagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
och slagen ut, och guvernanten tycktes rent af
petri-ficerad på sin stol.
»Abigail, får jag bedja er gifva mera akt på Yrsa
än ni gör! Hon fortfar allt jemt att skjuta fram
hakan och lägga hufvudet på sned och det ser mycket
simpelt ut ... Jag vill påminna mig, att jag förr en
gång bedt er observera detta» ...
Abigail, hvilkens vackra, men orörliga ansigte
liknade en marmorbilds, böjde endast tyst på hufvudet
af fruktan att icke finna ett tillfredsställande svar, men
Yrsa, söm icke behöft mer än dessa få minuter för
att glömma sin olycka och den skarpa tillrättavisning,
hoin fått, utbrast genast
»Ack, om mamma visste huru ofta Abigail knackar
mig på hakan med linealen och ropar:
’Kammarrådin-nan koannerf»
»Det tyckes åtminstone icke ha’ haft någon verkan,
förmodligen derför att alvaret saknas ... alvaret, som
ger hvarje sak sin rätta betydelse, hvarförutan man
icke kan uträtta någonting och som är lifvets
vigtigaste grundregel, men som ungdomen olyckligtvis icke
vill lära sig.))
Kammarrådinnan tycktes, liksom så många
docé-rande och vresiga naturer, hafva helt och hållet dränkt
sitt eget jag i de ständigt svallande vågorna af sin
predikan om ungdomens villfarelser och synder, och
syntes helst vilja utrota den ifrån jorden, for att
endast låta gubbar och gummor födas till verlden,
glömmande att ingenting är mera visst och oundvikligt än
årens verkan i detta fall, och att det ligger en tanklös
egoism i ålderdomens grymma brådska, att rycka
ungdomen ifrån sin korta lycka, för att så fort som
möjligt lägga den bittra erfarenhetens ok på dess skuldror.
Ruskande på sig med en min af ängslan och
otålighet, vädjade Yrsa ännu en gång tyst och fåfängt till
Abigail, hvilken satt lika orörlig och kall som vanligt.
Claude Gerard. IX. 30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
