Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Militärbalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
483
Stockholm genomgå Gymnastiska Centralinstitutet; alla
hans ffrrf&der hade varit husarer, de tillhörde
regementet af tradition och vana, och det hade aldrig fallit
någon af dém in att välja en mera praktisk och .18?
nande lefnadsbana, än den att exercera mkifyier, rida
in remoater och göra möten på Ränne slätt.
Hederliga, trobjertade, något öfverdådiga och
?grof-korniga, men raska och vackra karlar, hade de alla
liknat löjtnant Max, slägtens yngste och något mera
begåfvade representant.
Denna ras af gammaldags »knektar», med deras
både fel och dygder, är numera nästan utgången, och
om man ännu, med ett slags melankoliskt nöje och en
obetvinglig sympati, återfinner en eller annan bland de
så kallade »indelningarna», så får man åtminstone i
Stockholm sällan se någon sådan.
■’■Vt- &N«j, jag tror icke, att det vore,så omöjligt, som
du föreställer dig, att tillbringa sitt lif i en sådan der
liten stuga», återtog Hillevid efter ett par ögonblicks
tystnad.
»Hvad skulle väl kunna förmå dig dertill, och
hvilken fattig sate skulle väl vara nog enfaldig att
bjuda dig ett dylikt hem, då han ser det, som
du-redan eger?» invände löjtnanten med en nästan
harmfull ton.
»Ja, det vet jag icke, hvem det skulle vara; men
om jag händelsevis älskade den der enfaldiga
menniskan, så är det ganska troligt, att jag lat mig nöja
med kojan, ifall han icke kunde gifva mig någon bättre
bostad . ; ■»■■.■•
Ben unge husaren sprang upp med sådan fart
ifrån den mjuka länstolen, hvari han suttit
nedsjunken, att hans sporrar fastnade i mattan och han var
nära att falla framstupa utanför sin kusins lilla atelier^
men han hann icke att säga ett ord, ty Hillevid fort*
for med en så särdeles likgiltig och iskall ton, att den
tycktes något tillgjord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
