Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag anklagar och dömer, bara mig själf,
dig kan ingen ens misstänka, ingen, det
inser du nog. Skulden är ju min allena.
Ennius
(rätar pä sig, ansiktet blekt af sinnesrörelse; släcker
de tvä ljusen pä salongsbordet, tar kartboken och gär
långsamt in i sitt sofrum. Därifrån tråder han ett ögonblick
senare ut i tumburen — yllejackan är utbytt mot en
kontorsrock — tvekar, redan med paletån på sig, kommer
så fram i dörren till hvardagsrummet och säger knappt
hörbart)
Jag frågar inte ... nu ... i kväll. —
Farväl, Johanna. — Ja, vänta inte på mig!
(Systern står fortfarande kvar där han lämnat henne,
hon andas tungt och vrider fingrarna krampaktigt om
hvarandra. Nu vänder hon sig om, närmar sig hastigt brodern,
sjunker på knä och trycker sina läppar mot hans slappt
nedhängande högra hand. — Stillhet. — Han gör sig sakta
fri, smeker lätt hennes här ett tag och aflägsnar sig med
sänkt hufvud, utan att regla den yttre dörren.
Johanna stiger upp, blickar själsfränvarande omkring
sig, ställer de häda ljusen tillhaka på skänken — dä hör
hon nfigon torka af fötterna ute i förstugan och blir strax
därpA varse unga herr
Ferdinand
som skyndar emot henne, medan hon själf drar sig
baklänges undan. Han är en robust och rödbrusig yngling
med ett icke ofördelaktigt utseende, ehuru kinder och haka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
