Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kände jag mig över att vara hennes, hennes
gosse. Gamle assessor Wäckel tillät sig stundom
ett skämt: »Din mor har bara ett fel, Sven,
hon kan inte säga nej.» En viss liten sanning
ligger i yttrandet. Möjligen. Och efter vad
jag minns och erfarit av andra: en enda gång
allenast genomdrev hon sin vilja, genomdrev
den likasom med uppbjudande av sina sista
krafter, det var när hon i februari 1889 reste
till Norge. Till ett sanatorium i miniatyr,
Iverine Dues pensionat, i fjol nedbrunnet.
Mamma ville ha Eglé med sig, den sjuåriga
Eglé, något som min far absolut icke gick in
på, i stället föreslog han att jag skulle göra
följe. Jag, den tolvårige — och i den punkten
måste hon till slut ge efter. Vid avskedet
ålade han mig alt skriva var vecka, noggrant
beskriva vad jag hörde och såg, mina intryck,
redan därför kommer jag så livligt ihåg allt.
Främst ett samtal, vi kunna ju kalla det elt
samtal. Låt vara alt jag icke återger det fullt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
