Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de egde samma karakter som ett haf, hyilket ligger
så lugnt och klart, som om det aldrig vore i stånd
att gripas af någon oro, men hyilket midt i sjelfva
sin leende stillhet tyckes säga till stormen: Stör icke
min frid, ty om du väcker oron i mitt djup, måste jag
brusa vildare än andra haf.
Kär man nu ser ett ansigte uttrycka en sådan
begäran, och tillika vet på hvad sätt tiden uppfyller
den, så kan man ej annat än tycka sig läsa en
stormig, ännu oböijad historia deri. Just en sådan
förtäljde ryttarens ansigte, der han red framåt den
skog-randade vägen, sysselsatt med att begrunda ganska
allvarsamma förhållanden.
”Nog kunna ord fällas, som icke hafva någon
betydelse, tänkte han; men det beror dock på huru
och under hvad omständigheter det sker, samt framför
allt på hvem som fäller dem. Jag har sett personer,
som talat mycket vackert och allvarsamt, men ändock
aldrig hafva sagt något, som väckt tankar efteråt i min
hjema, då deremot andra, som skämtat och lett öfver
många ting och dess emellan talat helt ledigt och äfven
en smula osmakligt, såsom man brukar i sin
förmaks-konversation, hafva förorsakat mig långt och besvärligt
grubbel genom ett enda litet ord. Ku tillhörde han
(härmed menade ryttaren någon frånvarande person,
om hvilken man tills vidare sväfvar i dunkel)
visserligen ej någondera af dessa klasser, ty han talade
hvarken skämtsamt eller osmakligt; ej heller kan han
sägas utgöra en medellänk emellan båda, ty hos honom
fanns intet modereradt; han bildade alltså en klass för
sig sjelf, dit jag knappast vill räkna någon mera.
Äfven förstod man ej alltid, om det låg någon annan
mening i hans ord än den som uttrycktes.
Detta kallas af visst folk för djuphet, och troligt
är, att det uppkommer af någon remna eller djup
ojemnhet i själen, men sådant är i mitt tycke
beklagligt för den talande sjelf och oangenämt för andra, i
synnerhet när vigtiga saker äro i fråga. Man
funderar -då på de fällda orden för att icke misstaga sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
