Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg såg bestört och frågande på henne. Hon
pekade uppåt himlen. Georgs blick följde ofrivilligt
riktningen af hennes hand, och han varseblef då en
stor hök kretsa högt upp i luften midt öfver det
ställe, der han stod.
När han åter såg sig om efter gumman, var
hon borta.
Nittonde Kapitlet.
Carlos:. ”So ist er endlich da, der
Angenblick nnd Carl darf diese
thenre Hand beriihren.”
i Don Carlos.
Arthur Delvi hade återkommit till Petersburg i
det gladaste och vänligaste lynne. Han tycktes
belåten och nöjd med allt samt icke förvånad öfver
någonting, undantagandes Georgs oerhörda flit.
Han skänkte de båda ynglingame briljanterade
guldur med dyrbara kedjor samt lofvade Wladimir, att
han under den nästföljande sommaren skulle få företaga
en resa till Italieu och Frankrike.
Han var med ett ord idel älskvärdhet.
Georg och Wladimir kände sig häröfver både
glada och förvånade.
Wladimir, såsom vanligt frispråkig, påstod, att det
var ett verkligt underverk som inträffat, och Georg,
hvars tanke om fosterfadern nästan aldrig klädde sig
i ord för att springa ut i verlden, började finna, att
hans fruktan och hemliga ovilja för beskyddaren borde
vexla om till alldeles motsatta känslor.
Den man, genom hvars försorg hans ungdom
hade blifvit vårdad och hans framtid grundad, egde
ju rätt till både hans förtroende och tillgifvenhet,
och när han nu till så vänligt underrättade sig om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
