Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty det är för mig detsamma, som om kanterna i ett
svidande sår upprefvos.
— Nå, godt då, vi skola ej röra vid såret så
länge det svider, men sedan . . . Rylijef fulländade
meningen med ett betydelsefullt småleende.
Åttonde Kapitlet.
Georg svigtar under sitt öde.
En timme efter detta samtal vandrade Georg Delvi
ned för Selimhofs trappor och trädde långsamt ut på
gatan. Hans utseende var nedslaget, och en viss
nervös oro kunde läsas i de fina linierna omkring hans mun.
När han hörde den tunga gallerporten slås igen
efter sig, skakades han af en märkbar damring,
der-efter stannade han och såg sig omkring.
En dyster ödslighet herrskade på gatan, de
af-mätta stegen af en ensam vandrare var det enda, som
afbröt tystnaden.
Folktomheten i en stor stad har någonting hemskt
med sig. Man vill se lefvande varelser röra sig i mängd
mellan de stela husraderna, man tycker det hör till
ordningen, och det känns som om någonting ovanligt
vore å färde, när detta ej sker.
Georg kände det äfven så. Stillheten föreföll
honom qväfvande och obeskrifligt nedslående. Han tyckte,
att han befann sig ensam midt i en storartad
Ödslighet
Han hade aldrig känt sig så modfälld som i detta
ögonblick. Det föreföll honom som om hela
mensklig-heten vore död och han stod allena qvarlefvande på
en omätlig kyrkogård.
Med hvarje nytt andedrag tyckte han sig
inandas döden utan att dö. Han kände blodet pulsera
i sina ådror, under det att själen domnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
