Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 8. Karl XII:s hviskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beundran och fruktan utan som äfven djupast
lodat svenska nationens gåta, där kommer han
193 år efter sin död, placerar sig i en
murgrönshäck på Operaterrassen för att väcka en
liten artist af knapadel till medvetande om sig
själf och sitt lifs betydelse, och då han hviskar,
tas denna hviskning af personen i fråga för:
subjektiva hörselförnimmelser!
Alltnog, Ankarsparre gick nerför trapporna
och drogs af en mystisk makt bort mot hjältens
staty.
Nu skulle ju längre fram på sommarn de
olympiska spelen gå af stapeln, och med
anledning af främmande nationers besök var
Operaterrassen prydd med deras mångskiftande
flaggor.
Ankarsparre stannade och såg dem alla
fladdra i skymningen, och då upptäckte han
vår egen blågula duk bland alla dessa röda
och skrikande färger, och hur blek syntes den
icke i denna samling och i sommarkvällens
ljusfattiga stund.
Vid den synen kände Ankarsparre, hur det
med ens blef honom tjockt i halsen, och i
detsamma hörde han sin egen stämma säga
alldeles högt och med häpnad:
– Jag är ju svensk!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
