Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Mårstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då skrattade major Dömmare och slog
den unge mannen på axeln och sade:
– Jag förstår, herr Ankarsparre är en
skämtare!
Och så blinkade majorn med ögonen, men
Ankarsparre såg på honom och tänkte:
– Sällsamt ändå, att en man, som ägnat
fosterlandet sitt lif, skall ha sådana synpunkter!
Den fine, oskyldige Ankarsparre!
Men majorn hade lyckats: Ankarsparre
kände, att han inte ville stanna på Mårstad.
Följande dag åkte sålunda hela sällskapet
till Särö. Det var en vacker eftermiddag, och
hela naturen var stilla.
I fjärran reste sig det blåa hafvet.
– Så underligt! sade majorskan. Att detta
skall vara Västkusten, som jag alltid föreställt
mig med kala klippor och fiskargubbar och
förskräckliga vågor!
– Framför allt, inföll major Dömmare,
föreställde man sig inte, då man läste alla
blomstermålningarna i herrskapet Packlins
annons, att hafvet skulle njutas, jag höll på säga,
genom kikare.
Vid dessa ord skakade arrendatorn, som
körde, af ett invärtes skratt, och major
Dömmare stötte honom i sidan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
