Ankarsparre. En fin och oskyldig roman / 192 (1912) Author: Ludvig Nordström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Mårstad - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ropade de, med utsträckt arm och tindrande
ögon:

– Och jag var med!

Och så blefvo de alla personligheter, och
det var just precis, hvad major Dömmare också
velat bli, men nu blef han det inte, och
därför satt han i vagnen med hopsjunket ansikte
och liflös blick.

Det är den lärorika historien om herr
»Jag-var-med».

FEMTONDE KAPITLET.

Karl XII och Aurora Königsmarck.

– Gud, en så löjlig karl! var det första
Anna Litzelius utropade, då den gamla droskan
nästa dag skramlat i väg med herrskapet
Dömmare, som begåfvo sig till Ödeborgs pensionat
vid Lysekil.

– Hvilken menar fröken? frågade
Ankarsparre, väckt ur sina djupa tankar på
fosterlandet

– Hvilken!!?? sade hon med stora ögon.
Major Dömmare naturligtvis!

Men då såg Ankarsparre allvarligt på
henne och yttrade:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>