Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet - § 5. Den bonde som går, och den bonde som kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besökt. Det genomgående draget i dem alla hade ju varit, att
de icke verkat »bondgårdar» i gammaldags bemärkelse utan
stadsvåningar, ackomoderade till landsbygdens och jordbrukets
specifika förhållanden. Men här kom utom detta ännu något
annat till. I föregående fall hade jag väl kunnat se
stadslik-heten men däremot icke kunnat säga vilken klass inom
stadsbefolkningen de direkt påminde om. Det kunde jag emellertid
i förevarandé fall. Detta var ett klart och typiskt
hantverkarehem, d. v. s. ett, där överklassens mera paradmässiga och
underklassens mer arbets- och bostadsmässiga interiörer gingo i
varandra och blandades, där luften inte var absolut oberörd
av arbetsdofter och där lite oordning och en viss
halvbohéme-artad hemtrevlighet blandades, där allting var billigt och
smaklöst men samtidigt vänligt och ogenerat.
I denna gård började jag därför också att få upp ögonen
för något, som man måste ha klart för sig, om man skall fatta
en synnerligen viktig sida av det moderna svenska jordbruket,
och det är dess demokratisering och dess starka, om jag så får
säga, »ståndscirkulation». Den gamle bonden var utpräglad
aristokrat, de gamla bondesläkterna se alltjämt med en
utpräglad högdragenhet ner på de flesta, om inte alla andra
människor, och stadsborna ha endast långsamt kommit upp till sin
nuvarande dominerande ställning i landet. Men å andra sidan
ha de åstadkommit just den berörda ståndscirkulationen på den
länge socialt stagnerade landsbygden. Det började med
städernas, industrins och stadsmannanäringarnas utveckling från och
med ungefär 1840-talet. Då sålde, till att börja med, adeln
massor av sina gods och flyttade in i städerna. Det var
»lantpatronernas» tid, då burgna bönder, lanthandlare o. s. v.
uppköpte dessa gods. Sedan den tiden har utvecklingen genom
jordbrukets allt bestämdare karaktär av småbruk samt genom
dess industrialisering för avsalu och export alltmer gått i den
riktningen, dels att torpare, statare, lantbrukare o. d. arbetat
sig upp och blivit välbärgade, dels att industriarbetare och
andra främlingar genom egnahem och småbruk kommit in i
jordbruket och där bildat en alldeles ny, industriellt betonad
jordbrukarklass. Ur dem har så småningom uppstått större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
