Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet - § 5. Den bonde som går, och den bonde som kommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ägaren var icke ursprungligen jordbrukare. Han tillhörde den
nya affärsmässiga jordbrukartypen, och hur en sådan
industriman lade sitt bruk fick jag nu en god bild utav. Han odlade
vete, drev ut ladugårdsprodukter, hade massor av fjäderfä, d.
v. s. 600 höns, 700 kycklingar och ett 50-tal ankor samt vidare
svin. Han sålde i genomsnitt 250 ägg pr dag, sålde vidare
gödhöns till ett par stora restauranger i Stockholm och hade just
börjat odla kapuner, d. v. s. kastrerade tuppar, för samma
avnämare.
Hans spannmålsskörd gick till 300.000 kg.
Detta var nu den rena industrins principer, införda i
jordbruket, och här hade man praktiskt taget ingen känsla av
»bondland». Inte mera än på mellansvenska bruk eller
norrländska fabriker, där de ligga på landsbygden. Det var ett
stycke stad utflyttat i naturen. Hemmet var en stadsvåning,
gården en stadsträdgård, ekonomibyggnaderna, försedda med
alla moderna maskinella anordningar, en proper, tekniskt
utrustad fabrik. Här fick jag med andra ord en livlig
föreställning om hur det efter all sannolikhet en dag skulle komma att
se ut överallt i Sverges bygder.
Så bar det av till Vikbolandet, denna vackra och intressanta
del av Östergötland. Ett landskap med väldiga fristående
stenblock skjutande upp ur slätmarken så långt ögat såg, så att
det hela nästan verkade en uråldrig gravsättning. Där var styv
mark, och på den styva marken bodde inte mindre styva
bönder, vana att sedan urminnes tider rå sig själva, antagligen en
gång i världen hårda vikingar och för övrigt värdiga ättlingar
till Heidenstams monumentale »Folke Filbyter».
Här bodde högt på en kulle en liten småbrukare, glad och
livad. På väggarna i hans kontor hängde bibelspråk, hans
sängkammare, med två glänsande björksängar av modell som
på N. K. i Stockholm, kunde man ta för en nygift ung
äm-betsmannafamiljs i huvudstaden.
Men han mjölkade sina kor själv.
– Det anser jag vara själva grundvillkoret för att en
småbrukare ska kunna lyckas, sade han. För det är stört omöjligt
få en jungfru, som vill mjölka. Kvinnorna i våra dagar ska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
