- Project Runeberg -  Landsorts-bohème /
27

(1928) [MARC] Author: Ludvig Nordström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 4. Hur gamla vänner återses!

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

27

När han kom förbi den stora järnfontänen, stod fru
Wentlan där, ensam och alldeles orörlig och tuggade på sina
naglar; emedan hon var skild från herr Wentlan och icke
alldeles klok, var detta hennes enda återstående förströelse
här i livet.

När hon nu fick se herr Kruckman komma, gick hon emot
honom och sade:

— Jag har stått här hela tiden och väntat på Ernst,
och nu följer jag Ernst vart som helst; jag var snäll mot
Ernst förr i världen, fast Ernst bara var son till pantlånarn,
och nu skall Ernst löna det och gå ut med mig någonstans.

— Det var väl också fan! sade herr Kruckman, kallt.
Skall man möta er, så fort man kommer ut.

Fru Wentlan borstade av hans rockkrage och svarade
vänligt:

— Ä, vad det är roligt att höra Ernst svära! Det är,
som om jag vore gift igen, och man skall vara gift, Ernst,
det är min åsikt. Men vänta, Ernst! Ernst har mjäll på
kragen. Det går inte an, det är snaskigt!

Då fick herr Kruckman syn på hennes två små barn,
den äldre flickan läsande, den yngre sovande med sitt
lockiga huvud mot systerns bröst. Han frågade fru Wentlan,
om det icke vore tid att gå hem med barnen.

— Kom! sade hon och drog honom fram till de små.
Se! Är det mitt ansikte det här! sade hon och böjde häftigt
på den läsande flickans huvud. Den pannan, den näsan,
de ögonen, den ådern vid tinningen? Pah! Det är han upp
i dagen! Jag tål icke dessa barn! Det är hans barn!

Barnet fällde huvudet i händerna.

— Mamma! klagade hon. O mamma, mamma!

Och hon snyftade överljutt.

— Tig, unge! skrek modern vilt och stampade i marken,
varvid även den yngre vaknade och började gråta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:59:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/loboheme/0029.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free