Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 7. Hur Mikael Habstadius började skaffa sig ett nytt utseende och stiga, i sina egna ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4ß
kunnat skaffa pengar att inköpa aktiemajoriteten just nu,
då det är allmän penningnöd både här och i hela landet,
ja, i hela världen!
— Det finns alltid utvägar, min käre Oldberg! svarade
Mikael Habstadius och hängde upp handduken. Var nu
emellertid god och sätt in i extrabladet, att tidningen gjort
det till en hederssak att upptäcka förövaren av mordet.
— Tidningen! utropade herr Oldberg. Vad har tidningen
med den saken att göra?
— Hör nu, min käre Oldberg! sade Mikael Habstadius.
Det är jag, vilket kanske förefaller er egendomligt, men
som sagt, det är jag, som är chef här på tidningen. Och...
— Tillåt mig, herr redaktör.. . skrek herr Oldberg.
— Tillåt mig, herr Oldberg ... skrek Mikael Habstadius.
Men herr Oldberg hade starkare röst och långt mera
hänförelse än Mikael Habstadius och blev segrare:
— ... att påminna redaktörn om en sak, som är viktigare
än alla aktiemajoriteter i världen. Ett mord saknar i och för
sig själv varje social och politisk betydelse och får först
såsom medel i kampen för frihet, jämlikhet och rättvisa en
oöverskådlig kraft. Att rota i mord är icke tidningens sak;
liksom notiser, telegram, följetong och kåserier äro de till
endast och uteslutande för att vara sovel på det frihetens
bröd, som är vår uppgift att bjuda folket. Ni, herr redaktör
Habstadius, tycks betrakta tidningen uteslutande såsom en
födkrok och icke som en helig uppgift. Jag simmar i
skulder, jag hotas av ruin på grund av min radikalism, men
jag anser mig icke ha rätt att tänka på mig själv . . .
Vid det andetag, som herr Oldberg nu måste göra, ingrep
Mikael Habstadius.
— Nå, men för tusan, min käre Oldberg, tror ni, att ni
är oersättlig?
— Nej, det tror jag inte.
— Eller tror ni, att ni skulle få så fria händer på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
