Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 8. Som målar en idyll av den rödskäggige Göran Crusius och den milda judinnan Julia Eckstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
Kanske berodde det på, att medan Crusius linkade på
höger fot, linkade hon på vänster, så att de blevo par och
passande hopa!
Crusius kallade henne "lilla Tirum-tarum-ta"! Och det
namnet beredde honom mycket nöje, den barnsliga själen.
När han nu skilts från Harpolin, gick han och funderade
på vad det kunde vara för telefonbud, som kallat Oldberg
in till staden; han anade, att det var från tidningen, och
hans lilla trinda måge hoppade förnöjt, då han tänkte sig
möjligheten av något extrablad, som den argsinte Nålstad
gått miste om. Men på Tirum-tarum-ta funderade han icke,
fast han gick för att möta henne, ty kärlek ägde han ej,
denna sällsynta blomma i Sverges jord.
Där kom hon nu i aftonsolen med en röd parasoll och
vit klänning mot hamnens solblå vatten och kilande slupar!
— Da! Da! Lilla Tirum-tarum-ta!
Runt staden blåste alla fabrikerna afton och helg, verkens
gnissel dog bort i rymden, och långsamt stillnade hela livet
och blev så besynnerligt tyst, att endast fåglarnas paradisiska
kvitter pärlade i solnedgången.
Då gingo alla arbetarskarorna hem, och månen började
spegla sig i Julia Ecksteins ögon.
— Vad tänker lilla Tirum-tarum-ta?
Julia Eckstein bad Göran Crusius med mild röst att icke
supa, att icke förstöra sin kropp och sin själ, solka sina
kläder och förinta sitt anseende bland stadens människor.
Månen glänste så naket i den höstblå rymden, och vågorna
skvalpade mot kajen.
■—- Man måste supa, lilla Tirum-tarum-ta!
Julia Eckstein beskrev, som hon stundom plägade, sitt
ensamma liv, sin oro, sin längtan, hon visste icke efter
vad, efter sol och skratt och oändliga murar klädda med
blodröda rosor, hon visste icke vad, men dagarna gingo ju
så långsamt, alla människor voro ju så olyckliga, hon grät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
