Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 9. Om Julius Harpolin och hans svärmor och den lilla vackra Ester Tyberg och deras inbördes förhållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
— Säkert, tant! sade Julius Harpolin. Säkert!
Då såg gumman allvarligt på honom och sade:
— Vet han, vad som menas med Petternicklas, Harpolin?
— Va???? ...
— Jo! Vet han, vad som menas med Petternicklas?
— Petternicklas? ... ! . .. ! ...
— Ja!
— Ja? ...?...? ...
— Ja ja! Nåå? sade gumman.
— Jo! ...!...? ...
— Jaså! Han gör det, i alla fall!
— Ja, men!?...!...!...
— Nå men? sade gumman.
— Jo...
— jaha, jag menar precis, vad han tror, Harpolin.
— Jaså.
— Jo, jag gör det! sade gumman.
— Varför frågar tant det?
— För att jag vill veta en sak.
— Vad då, då?
— Jo, ser han, Harpolin, då det gäller ens dotters lycka
och framtid, så får inte en mor hålla sig för god att tala
om sånt!
— Nej ... nej visst... det. . . det.. . det... det förstår
jag ju! svarade Julius Harpolin och vred sig under gummans
orörliga blick.
— För ser han, min käre Harpolin, är det på det viset,
att hans kärlek kommer den vägen, då tror jag, vi slutar
med den här förlovningen.
Nu var Julius Harpolin i en fördömd knipa. Erkänna
för en gammal gumma, att man har en kärlek i kroppen,
så konstruerad som man fått den färsk och livlig ur Vår
Herres hand, det är inte så roligt; men erkänna, att man
först haft den och så slarvat bort dén och så spelat komedi
5. — Nordström, Landsorts-bohème.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
