Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 9. Om Julius Harpolin och hans svärmor och den lilla vackra Ester Tyberg och deras inbördes förhållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
— Du är inte snäll emot mig.
— Stackare liten!
— Du tycker, du är starkare än jag, men jag skall säga
dig, att många kvinnor bedra sina män bara för att hämnas
på deras övermod.
— Ja, det är så duktigt, så!
— Det tycker jag är alldeles rätt, skall jag säga dig.
— Ja, det kan jag väl tänka. Fruntimmer håller ju ihop
som ler och långhalm.
— Men inte karlar, förstås! Men jag skall säga dig,
att i det här ögonblicket tycker jag, att du är precis som
redaktör Habstadius, som uppträder med fröken Stadenberg,
så att somliga påstår, att hon är hans älskarinna.
— Det är hon också.
— Det är hon inte.
— Hur vet du det?
— Ja, hur vet du, att hon är det?
— Det säger min erfarenhet, men du har ingen erfarenhet.
Eller hur? Har du, kanske? Antingen har du och har
förtigit för mig. Eller har du inte, och då betyder din mening
lika med noll och ingenting.
På det teg Ester.
— Du tiger, tror jag! sade Julius Harpolin; och Ester
teg fortfarande. Hon hade ställt sig vid fönstret.
— Du är något till rå, du! sade hon till sist.
— Jaså, du har upptäckt det, äntligen!
— Det har jag tyckt många gånger, fast jag ingenting
har sagt.
— Du tycks göra dina reflexioner, fast du förtiger dem.
—- Ja, det gör jag. Det är min rättighet.
— Naturligtvis. Men det tyder på en mindre fin karaktär
att gå med baktankar.
— Jag har inte vågat annat.
— Såå, varför det?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
