Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken - 14. Om fröken Anna Stadenberg och ett källarrum samt vad som där hände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
bekväma vilstolen, kastade upp fötterna på den andra och
försvann i drömmar av det mest angenäma slag.
Helt annorlunda var det med fröken Stadenberg, hon
hade gått ut på den veranda, som fanns utanför hennes rum,
och därifrån betraktade hon staden, som låg nedanför henne.
Timmarna hade förrunnit, mörkret hade lättat, de
nattliga stjärnorna slocknat och månen var redan utbrunnen,
skrynklig och så tunn, att den isblå gryningshimlen lyste
tvärsigenom dess skiva.
Och nu gick solen upp, fönster glimmade överallt nere
i staden, och högt i himlens höjd höllo ett tiotal måsar, deras
skrin kändes i det ensamma människohjärtat som avlägsna
rop från andra världar, och den stad, som låg där i den
daggiga gryningen, syntes insomnad för alltid.
Fröken Stadenberg betraktade denna gryende dag med
svidande ögon och hon skakade av kylan men också av alla
sina tankar.
Hon sjönk ner med huvut i händerna och grät, ty hon
kände sig så ensam i världen, ingen var hennes vän, ingen
hennes anförvant, och den man, för vars skull hon begått
dubbla brott, han älskade henne inte, han hade aldrig älskat
henne.
Och nu trodde hon inte på honom längre, nu fingo alla
gamla nertystade misstankar rätt, nu började hon känna en
vanvettig fruktan, att någonting skulle hända, att en
upptäckt skulle ske!
För att hon älskat honom hade hon gjort, vad hon gjort,
men följden skulle bli, att hans maka och barn skulle störtas
i skam, nesa och elände.
— Är det kärlek? mumlade hon om och om igen och
vred sina händer. Är det kärlek? Är det kärlek?
Den stora, röda, uppsvällda, ohyggliga solen steg som
ett oundvikligt öde uppåt himlen, och när hon såg upp,
kom det för den arma, ensamma kvinnan, att det icke var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
