Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 4. Vari det övergås från dessa små skojare till de större och prydligare, av vilka ödet betjänar sig, och vari Mikael Habstadius tar ett första steg i rätt riktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
Mikael Habstadius stannade framför honom, såg på
honom och sade:
— Hör du, vad tycker du egentligen om Kruckman?
— Kruckman? Det är naturligtvis en förbannad räv!
Som man borde vara lite var! svarade Moje Kessler.
— Du ska se upp för den! sade Mikael Habstadius.
— Du då?
— Jag? ropade Mikael Habstadius. Jag ser redan upp!
— Är du arg? frågade Moje Kessler.
— Arg, ja! Tror du inte, jag har skäl? Här skall jag
stå inför offentligheten som den moraliska skylten på hans
omoraliska tjyvaffärer!! ...
— En djäkla skylt, som moral, tycker jag! skrattade Moje
Kessler.
— Det må vara, men det vill han, att man skall göra
för ingenting! Va?
— Å ja! Jag tycker, han redan har betalt bra nog!
— Inte ett öre! skrek Mikael Habstadius.
— Jaså! sade Moje Kessler. Jag får’et till sextiotusen
riksdaler, jag!
— Att ta nånting från en människa, är det att ge, det?
frågade Mikael Habstadius.
— Jo, något! storskrattade Moje Kessler. Då är det
skulder, så!
— Här är frågan om kontanter!
— En affärsman har aldrig kontanter i våra dar.
— Ah! fräste Mikael Habstadius. Tolvhundra riksdaler,
är det kontanter? Kan du vigga mig det? Va? Sätt opp’et,
när vi delar förtjänsten!
— Nej, min gosse, nu är det slut! Inte ett öre.
Mikael Habstadius blev alldeles tyst, och hans kinder
blevo ihåliga. Han andades med svårighet, och till sist sade
han:
— Förbanna mig! ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
