Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 7. Som visar, hur det går till, att i mänskliga samhällen de små stackarna få lida för de storas gärningar och hur de då knota
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
nattskjorta, halva hans kropp var naken, och fröken
Stadenberg hann igenkänna det stora bruna födelsemärke, som
han bar neråt ryggens ansvällning och förvandling till
sittdynor.
När han fått på sig nattskjortan, gick han fram till
hustruns säng, och nu lade han handen på hennes huvud,
klappade henne, och hon kastade armarna om honom, tryckte
huvut intill honom och skakade honom.
Sedan lyfte hon armarna emot honom med en åtbörd,
full av övergivenhet, ångest och bön om stöd och hjälp.
Mikael Habstadius lyfte då sin ena fot och började stiga
upp i sängen.
Men då vred fröken Stadenberg sina händer, tårar och
snyftningar och oartikulerade läten trängde upp ur hennes
inre.
Och när hon nu såg, vad hon såg, fyllde hon den gamla
pilens krona som en harpas strängar med jämmer och
jämmer och klagan.
— Nej ... nej ... nej ...! mumlade hon men kunde icke
blunda. Gud! Hjälp mig ... hjälp mig ... nej ... nej ...
å-å! ... å-å!!!
Och när allt var över, föll hon ihop med ansiktet i
händerna och grät, så att hon skälvde, och när hon slutligen
såg upp, var allting mörkt, och regnet föll stritt på hennes
skakande kropp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
