Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken - 9. Om den stora års- och minnesfesten, som visar, att kättjan och karikatyren voro de båda bestämmande grunddragen i stadsbornas livsuppfattning, samt i övrigt ger en liten inblick i den svenska sexualsfären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.226
med hjärta för ärlighet, rättvisa, kärlek till de frisinnade
idéerna och folkets lycka, och ni har gjort en god gärning
med ert liv, och fastän övertygad fritänkare skulle jag med
en djupare mening i orden vilja säga: Gud välsigne er,
min fru! Och nu: mjuka tjänare!
Vid dessa ord brast fru Valde i gråt, men då herr
Oldberg ville trösta henne, viskade hon: — Gå, herr Oldberg!
Gå! Gå!
Och förde honom till tamburdörren, där hon plötsligt
kastade sig över honom, uppfyllde hans ansikte med ilande
kyssar och stötte därefter ut honom och slog igen dörren
med en skräll, som ekade genom det tysta huset samt
skyndade barfota, vacklande och snyftande in i sitt rum, kastade
sig på sängen och grät häftigt, bittert och länge.
Ty något, som länge varit bundet, hade oförmodat väckts
i hennes hjärta vid herr Oldbergs sista ord, och hur stolt
inan än besegrat lyckan och påtagit sig plikten, det svider
dock, när lyckan går.
Den gick nu i herr Oldbergs person ute på gatorna, och
herr Oldberg befann sig som i ett besynnerligt rus, och
han såg så klart som aldrig nånsin förut, hur hans livs
stora uppgift var att offra lyckan och allt för den enda
plikten att arbeta för de frisinnade idéerna, det vill säga
framtidens rike.
Det grydde redan mot morgon, och när herr Oldberg
svängde om ett hörn, såg han vid den stora fontänen några
letande människor och upptäckte, att det var Crusius,
Nålstad och Teofil Åbom.
Crusius och Teofil Åbom seglade sina hattar på fontänens
blanka och sovande vattenyta, ja, Teofil Åbom hade till
och med festen till ära avlyft sin gamla röda peruk, vilken
lik ett kokosskal gled fram mellan hattarna. Hans skållade
huvud återspeglade den dova gryningens glans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
