Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken - 7. Som visar, att en bruten förlovning kan bli ett politiskt kampmedel, att en människas självbehärskning icke är värd 1,500 kronor, att man aldrig ska sätta sin lit till gamla lönnkrögare samt att det inte alltid är så roligt att vara en stor mans älskarinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.325
— Så mycket bättre! Skaffa mina 1,500 av honom då,
men i morgon klockan tolv ska pengarna ligga på mitt
bord, annars klämmer jag till!
— Hör nu, tror grosshandlarn, att jag spyr pengar, va?
Om rnornarna, va? Gör jag 1,500 på växel och tre månars
accept, så är det väl i jössu namn klart, att det är därför
att jag inte har kontanter inne men beräknar ha, då växeln
förfaller!
— Redaktörn äger ju aktiemajoritet i tidningen. Ge mig
aktier!
— De äro hypotiserade!
— Ja, har jag inte pengarna i morgon klockan tolv, sätter
jag redaktörn ögonblickligen i konkurs, så ska jag väl
åtminstone stoppa, att redaktörn kommer in i fullmäktige!
Och så mycket kan jag säga, att nu har redaktörn lyckats
att reta hela stån mot sig...
—- Käre lille grosshandlarn! Vafan angår det mig!
— Vi får väl se! Och kom ihåg mitt sista ord! Tolv
i morgon ska pengarna ligga på mitt bord, annars anmälan
för Posten och konkurs! Men ligger pengarna där, lovar
jag att för min del lämna redaktörn i fred!
— Inte för hotets skull, svarade Mikael Habstadius
leende, men för att jag inte vill ha med en sån potta att
göra, ska pengarna vara där på bestämd tid! God middag!
— God middag! svarade herr Wentlan flammig av
vrede och gick ut, nära att slå dörren i huvut på herr
Oldberg, D. V. Ertz och Julius Harpolin, ty alla tre hade de
på tå smugit till dörren och lyssnat.
— Det var fan! sade herr Oldberg betänksamt, då
Wentlan gått. Är det verkligen så illa ställt! Det var
betydligt! Det trodde jag inte ändå!
— Jo, du, Oldberg, sade D. V. Ertz, strykande sitt skägg,
det är allt mycket dåligt, du! Ser du, en fähund har han
vatt, en fähund är han, och en fähund blir han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
