Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde boken - 5. Är ett ur många synpunkter tragiskt kapitel, som visar, att all jordisk vänskap är i grunden en villfarelse, och vari Mikael Habstadius lider sitt sista avgörande nederlag mot samhället och därmed tvingas gå utom detsamma att söka sin räddning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.379
Och här stodo nu de båda gamla vännerna likbleka, med
gnistrande ögon och knutna nävar, medan den milda
judinnan gick ute i den blodröda luften och log som en vit
näckros i solnedgången.
Herr Oldberg slängde kuvertet med räkningen på bordet.
— Sköt dina affärer, så man slipper skämmas å
tidningens vägnar en annan gång! sade han. Jag ger dig fan!
— Och jag vore förbannat tacksam, om du bara ville
göra det! svarade Crusius.
Och herr Oldberg gick in till sig och slog igen dörren
efter sig med ett dån, och alla tego, och pennorna raspade.
Ja, herregud! Man må fråga, vad det egentligen ska tjäna
till, att kvinnor äro milda och goda, alltid är det någon,
som blir arg på kuppen; och nu hade denna mildhet satt
fiendskap mellan två gamla vänner. Det är tydligen sant,
som Job sade på sin sophög, människan lever inte länge,
men nog katten är hon full av oro, och sen blir hon
ingenting, och så glöms hon bort!
Men medan detta utspelades på redaktionen, hade en långt
allvarligare drabbning utkämpats på gubben Julianders
kontor, där enligt ödets behag den definitiva skilsmässan mellan
Mikael Habstadius och staden skulle fullbordas.
När Mikael Habstadius steg in, satt gubben i telefon. Han
blinkade och knuffade fram en cigarrlåda på bordet, pekade
på den, och under tiden röt han och skrek i telefontratten,
slog näven i bordet, stampade och satt som i ett moln av ord
och projekter. Och när helt plötsligt en paus inträdde, sköt
han på Mikael Habstadius med sina stickiga ögon.
— Du har ställt det fint för dig nu! sade han, men så
återkom samtalet och han stöp på huvut in i telefontratten
igen. Men äntligen var det slut, han slängde upp luren på
stativet, vände sig blixtsnabbt mot Mikael Habstadius, som
tagit en cigarr ur den erbjudna lådan, snoppat och tänt, och
skrek på sitt vanliga sätt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
