Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han frös till av ensamhet och övergivenhet.
Han visste, att i hela världen fanns ingen enda
människa, för vilken han kunde yppa sitt hjärtas
tankar, om han nu en gång föll på den idén att
verkligen säga vad han tänkte. Han vågade för
resten inte gå in i kupén, ty där fanns en flicka,
som han älskade.
Fruarna sutto i sin kupé och småpratade och
det förnams ett sakta monotont sorl som om de
malde sitt samtalsämne till fint stoft.
Marianne, rektorns sextonåriga dotter, satt
inklämd i sitt hörn och försökte förgäves hålla sina
händer stilla på ett naturligt sätt. Hon hade stora,
oroliga, svarta ögon och de blickade ut i världen
med ett uttryck, som om de just fingo se något
nytt och underbart och inte riktigt visste om det
var sant.
— Trumma inte så där med fingrarna,
Marianne, sade rektorskan, och flickan for upp men
sjönk strax ner igen i sitt hörn. Bara vi vore
framme! tänkte hon. Det var så irriterande att
sitta och vänta på något.
Men den tolvårige Gunnar Holt låg på knä
på den hårda träbänken och tryckte sin lilla
trubbnos ännu plattare mot den smutsiga kupérutan
och tittade ut, men när fönstret blev immigt av
hans andedräkt, ritade han figurer på det. Han
såg i halvskymningen telegrafstolparna susa förbi
som jättelika utropstecken, han försökte räkna dem,
men de darrade bort alltför fort. Och så föll
skymningen, och det blev vemodig höstkväll.
Vällingklockan ringde från en bondgård sakta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
