Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de träffade det rätta. Denna gången betydde den
rynkade pannan te och salt kött.
Andlös följde familjen det salta köttes
försvinnande. Efter supén smög Gunnar sig ut.
En stund senare märkte majoren, att gossen
saknades. Han hade gått, men utan att säga
godnatt.
Majoren for upp som en raket:
— Vaffan nu då, kan han aldrig lära sig att
säga god natt!
Och med en plötlig energiutveckling for
majoren in i gossarnas rum med ett ljus i handen.
För Gunnars sömndruckna ögon tog han sig
spöklikt hemsk ut i det fladdrande ljusskenet. Gunnar
avvaktade under tystnad katastrofen.
Majoren tog Gunnar i örat och
valrossmustascherna darrade ilsket i spetsarna:
— Kan du inte lära dig att säga godnatt till
din mor! Lymmel!
Och pang! Där small en gnistrande örfil.
— Sov nu! sade majoren och gick lugn upp
och lade sig i medvetandet om att till det sista
ha uppfyllt sin uppfostrarplikt.
— Vad fan slog han dig för? sade Herman
torrt, då han kom in. Gunnar svarade inte. Han
hade icke vaknat till medvetande om vad som
skett, förrän en god stund efter att det hade
rasat över. Sakta lutade han sin brännande kind
mot den svala kudden. Slutligen började han
gråta. Inte av smärta eller ondska. Men han var
fylld av en vanmäktig fasa för tillvarons blinda
oberäkneliga och grymma hårdhet och han kröp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
