Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på klacken. Nu erinrade han sig ett gammalt
tidsfördriv, som han plötsligt fick lust att återuppliva.
Han knackade med käppen på stuprännan och...
kra, kra, kra... sade det däruppifrån tornet, och
några tunga vingar flaxade, han knackade igen
och en omornad kaja skrek till och flög ut från
tornet. Nu hördes från hela skocken förbittrade
rop över att de blevo väckta, men fridstöraren
fortsatte och ut flaxade hela flocken, det såg ut
som om stycken lossnade från tornets murflata,
och deras vingar smällde i luften. De liknade
stora läderlappar mot den halvljusa natthimmeln.
Då vaknade gamla polis Pettersson, som suttit
och sovit på en soffa i det mörkaste hörnet, och
undrade, vad det kunde vara för någon. Han
närmade sig hasande.
— Han får inte göra så, för det stör
landshövdingen, sade gamla polis Pettersson.
— Jaså, sade Berntsson, ja, det var nu förstås
inte meningen, men jag skall säga, att nu är det
snart tjugo år sedan jag väckte kajorna i tornet,
så jag tyckte det kunde vara på tiden.
Gamla polis Pettersson log i sina snussprängda
mustascher, när han hörde att han hade en
gammal Borgestadsbo framför sig och sade fryntligt:
— Rysligt mycke kajor här i tornet!
Man kunde ha väntat att han skulle ha sagt
djävligt eller förbannat med kajor, men polis
Pettersson var en gammaldags man, som trodde lika fullt
och fast på Gud som på landshövdingen eller
borgmästaren och han svor sällan, utom då hans hustru
födde honom ett nytt barn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
