Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högsta önskan i livet var att stadsfullmäktige en
gång skulle besluta, att han och hans kolleger
skulle få hjälm och sabel. Först då skulle han
rätt ha känt sig som representant för samhället,
ja som samhället självt med dess majestät
symboliserat i hjälmens blanka metall och svärdets fäste.
Det skulle ha gjort honom till en fullständigt
lycklig man; passets långa timmar skulle mist sin
tristess för honom. Och i själva verket hade
hans liv behövt någon dekoration, ty han levde
sedan tjugo år i ett ytterst olyckligt äktenskap
med sin hustru, som han ansåg galen. För övrigt
hade han tretton barn med henne. Dock även
utan hjälm och sabel med bara syrtut och blanka
knappar kan man häkta bönder, och polis Pettersson
gick omkring och fixerade torgpubliken med
barsk min.
Men nu syntes fruarna komma med sina korgar
och kassar, och han gjorde honnör för borgmästarinnan
och rektorskan och majorskan. I samma
ögonblick tog madam Ångberg, som stod i porten
till Dybergska gården, gud i hågen och rullade ut
över torget. Hon hade stått och väntat på att
societetens fruar skulle visa sig, och hon hade nu
uppgjort den planen att bevaka deras rörelser,
kringränna dem och överrumpla dem och framtvinga
en preliminär kaffebjudning.
— Goddag Pettersson, sade majorskan
nedlåtande, när polisen gjorde honnör. Nåå, blir
äldsta pojken flyttad i höst?
— Jaa, sade polis Pettersson, se det vet jag ju inte.
Pojken är allt bra dum, det har han efter mor sin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
