Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemmarna, och Ajax, Telamons son för Tecmessa, vi
skulle då icke du, o broder — tillåt mig att
bortlägga titlarna — vi skulle då icke så mycket mera
du än de?
— — —
Man hade kommit ett gott stycke in på kaffet
och punschen, och stämningen hade stigit. Mitt
i soffan glödde Westerbom som en vallmo, stillsam
och orubblig men oerhört berusad. Sirius hade
nu kommit till den punkt då han insåg, att han
inte kunde få roligare. Fullare kunde han inte bli
utan att det blev ledsamt. Det var hans martyrium,
att han aldrig riktigt kunde njuta av sin glädje.
Nu, medan ännu friska punschflaskor blommade
i arktisk omgivning, kunde han inte låta bli att
tänka på, att tiden gick, att var minut förde
honom närmare tvånget att gå hem, närmare
vardagen. Helt vemodig svalde han sina
bottenfockar och vid den femte halvan öppnade han
med Berntsson ett samtal om sitt förfelade liv:
— Vad fan är det egentligen för glädje med
att leva? sade han. Vad i helvete har man för
glädje av det? Att plugga rättstavning och
matematik i ungar, det är för jäkligt. Nej, den som
hade kunnat fått fortsätta att studera. Men
fattigdomen, kära du! Och nu sitter man där som en
pannkaka med hustru och barn. Fy fan, vad är
det för mening i ens tillvaro? Skål.
— Sirius, sade lektor Lyckstadius, du begår
en dumhet, då du försöker se din tillvaro ur
meningens synpunkt. Vad är det för en löjlig och
fånig vana att fordra att allting skall ha en grov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
