Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det förträffliga med denna ruin, sade
lektor Lyckstadius, är att den verkligen är
förfallen; att vara det är en ruins egentliga
bestämmelse och inte alls att restaureras med kommitté
och tal, kantat och middag och det hela. Men
vänta bara, det dröjer nog inte så länge förrän
någon jäkel som vill ha en orden, kommer att
restaurera den.
— Jag tror min själ, att det spökar! utbrast
Sirius. Vad fan står på!
Och verkligen, från stora borgporten hördes ett
buller, och en varelse kom utrusande, svängande
ett slagsvärd över sitt huvud med en mantel
fladdrande från skuldrorna.
— Gudar! skrek lektor Lyckstadius, det är
Ångberg. Nu skall ni se på tusan!
Det var verkligen Ångberg, i civil
kavajkostym men med uniformsmössa på huvudet och
sabelbaljan skramlande om benen. Vapnet svängde
han hotande i handen och gjorde då och då utfall
mot broräcket.
— Ångberg har sin fylla i kväll, sade Ölén,
nu får vi se vad han skall ta sig till.
Borta i gatan kom gamla polis Pettersson
springande och ropade: Ångberg, Ångberg!
— Dille, sade Berntsson. Han är ju läsare i
vardagslag.
— Som min högt värderade broder behagade
anmärka, dille! sade Lyckstadius, men enligt mitt
förmenande icke ett helt vanligt fall av den
populära sjukdomen delirium tremens utan ett utslag
av det mänskliga begäret att någon gång känna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
