Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
evighet. Var så god och kasta ned manus på
sätteriet!
Och redaktör Justesen gick med ett fint men
omärkligt leende in i sitt rum. Att detta leende
var omärkligt hade sin egentliga grund i den
kuriösa byggnaden på hans kranium. Det var ett
papegojkranium utan panna eller bakhuvud men
med en enorm näsa som dolde mun och haka,
så att man endast såg några mustaschstrån sticka
fram. Vid näsroten satt ett par ögon som
knappnålshuvud och omedelbart därpå vidtog nacken.
Papegojkraniet var emellertid en herre med
ett visst inflytande. Han var en ganska klok man,
som förstod att ekonomiskt använda en tidning.
Han angrep ingen öppet utom ett eller annat offer
som ändå var dödsdömt och i sådana fall kunde
ingen verkställa en social avrättning som han.
Men vanligen rörde han sig med insinuationer,
försåtliga och halvkvädna och på det sättet höll
han sin läsekrets i en viss spänning. Till en tid
åtminstone brukade detta gå, och för resten höll
man sig flytande på religionen och fosterlandet,
en last, som brukar kunna bära även den sämsta
skuta med botten som ett såll.
Medan redaktören satt och mediterade över
huvudstadstidningarna, bänkade något
metallföremål på dörren — det var kammarherrns
guldkrycka, och ägaren steg omedelbart in utan att
avvakta något svar. Som kammarherrn var en av
tidningens förnämsta aktieägare, behöll han rocken
på och hälsade vårdslöst men gemytligt med en
av sina egna havannor mellan läpparna. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
