Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kaptilet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fanns absolut icke i hela Borgestad. Strax efter
kom lektorn. Han hade ett hull som ovillkorligen
påminde om marsipan och i det färglösa
ansiktet fanns icke en rynka eller ett veck. Han
kallades också i skolan för Mandelmassa!
Fru Almer studsade förbluffad, när hon märkte
att hon kom in i ett stort rum där det rådde
fullkomlig tystnad bland ett tjugotal människor.
Något sådant hade hon aldrig varit med om i sitt
hemland.
— Gud, Albert, hann hon viska till sin man,
du har dog ikke taet mig med til begravelse!
Värdinnan ilade emot de ankommande.
— Forestil pent din kone! sade fru Almer.
Och så presenterade lektor Almer sin fru för
alla de närvarande, och den stackars frun fick gå
omkring mitt i en tyst och mönstrande ring och
måste ta alla i hand i tur och ordning.
I detta ögonblick kom landshövdingen och
landshövdingskan.
— Räddade! tänkte majorskan och ilade dem
till mötes, nu kunde äntligen kaffet få tas in.
— Mitt herrskap, vände sig landshövdingen
till alla de församlade, jag ser att jag och grevinnan
komma i gott sällskap, ty vi komma samtidigt
med fru majorskans berömda kaffe, som vi alla
vet är charmant.
Alla logo ty detta var fint sagt av landshövdingen
och därmed var isen bruten.
Gunnar och Aurora togo plats bakom en dörr
och betraktade genom springan skådespelet.
Allting såg underligt ut. Ett bländande nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
